Okej, jag vet att ”indigen” inte är ett svenskt ord, men ibland måste man blanda in lite nytt i det gamla. Engelskan har indigenous och det låter liksom bättre än ursprunglig.

Så här på Samernas nationaldag känner jag ett starkt behov av att känna mig ursprunglig och därmed automatiskt berättigad till ett antal fri- och rättigheter som jag kan känna rättmätig vrede över att någon annan vill missunna mig. Alla andra, faktiskt.

Mormor var visserligen från Gällivare, men jag tror inte att så värst mycket sameblod rinner i mina ådror. Så jag får hitta en annan minoritet – och jag tror jag har lyckats.

När man tillhör gruppen vit, medelålders man är det svårt att känna sig marginaliserad om man inte tillhör ett eller annat politiskt stolleparti som lever på att lura i sig själva och omvärlden att man just känner sig marginaliserad. Särskilt svårt blir det att hålla kvar den där synd-om-oss-marginaliserade-stackare-känslan om stollepartiet i fråga lockar så många anhängare att de andra partierna börjar prata med en och därmed sabbar hela känslan av utanförskap.

Därför har jag kommit fram till att jag nog kan bevisa att jag faktiskt tillhör en annan och mycket exklusivare minoritet.

Jag tror mig nämligen härstamma från de första stenåldersmänniskor som befolkade den svenska sydkusten, närmare bestämt Skateholmstrakten*, för cirka 8 000 år sedan. När mina förfäder tog sig i land där, jag har tyvärr glömt varifrån, hade inlandsisen dragit sig tillbaka och det var enligt många bedömare varmt och angenämt där. Man talar till och med om medelhavsklimat. Det där klimatet har man tagit ifrån oss. Det skulle jag vilja kräva tillbaka för det första.

Landområdena från Skateholm och upp till, säg, Småland bör tillfalla mig och mina stamfränder. Alla byggnader, vägar, vindkraftverk och liknande som byggts där de senaste 3000 åren måste ovillkorligen tas bort.

Vi vill ha rätt att jaga säl där, vilket vi gjort i alla tider. I alla fall tills vi inte fick längre för den förtryckande och elitistiska Stockholmsstyrda överheten. Eller om de tog slut av någon annan anledning, jag vet inte. Rätt ska vara rätt i alla fall. Inte för att jag tänker jaga säl, men jag vill slåss för rätten att göra det.

Vi ska från och med nu ha hävdvunnen rätt (= rätt som inte finns reglerad någonstans men som baserar sig på ett kraftfullt formulerat ”För att jag säger det”) att säga nej till ditten och datten i vårt område.

Vi ska ha rätt att säga ”Jo, men inte här” och bli vördsamt respekterade för det – i stället för att kallas bakåtsträvande lantisar som man blir i Mellansverige – när Sverige vill bygga infrastruktur eller anordna Mello-deltävlingar på vår uråldriga mark.

Vi ska ha rätt att driva pittoreska men meningslösa hornprydda djur fram och tillbaka i någon lämplig ödemark. Vi kan ta gnuer. Eller jakar eller Pyreneiska gemsar. Vi ska fara fram och tillbaka med dånande skotrar och helikoptrar och andra balla fordon och fösa gnuerna mellan betesmarkerna antingen de vill eller inte. (Om de faktiskt ville, skulle vi väl inte behöva fösa dem, antar jag, och då vore vi ju arbetslösa och då vore det svårt att få så vidare mycket bidrag för vårt viktiga gnukulturbevarande arbete.) Äsch nu blev det komplicerat; man ska inte ifrågasätta axiom. Gnuer ska finnas och vi ska flytta på dem så att de finns på jättestora arealer som därmed måste räknas som våra. Och i viss mån gnuernas, om nu gnuer har någon egentlig uppfattning om mitt och ditt.

Alla andra djur ska vi få skjuta på fläcken. Som vargar. Allt som hotar våra gnuer är hot mot vår kultur och den del av vår ekonomi som inte är bidragsbaserad och får därför skjutas.

Slutligen ska vi ha en egen kvart på P2 med utsändningar på ett obegripligt språk varje dag. Spelar ingen roll vilket. Inuit blir bra, bara det fyller sin plats och markerar att vi är en viktig minoritet som ska ha rätt att blockera etern med obegripligheter en kvart om dagen eller så.

 

* Som bevisning för min härstamning från de första Sydsvenskarna anför jag följande:

  1. Jag har bott på den skånska sydkusten i flera år och min far var med och grävde ut bosättningen i Skateholm (”sammanträffande”? skulle inte tro det, va?).
  2. Jag trivs dessutom vid varma havsstränder av medelhavstyp, vilket tyder på nedärvda faktorer.
  3. Flera yngre bedömare anser mig vara lätt stenålders, jag är osäker på hur de menar, men det bevisar också något, eller hur.

Den som ifrågasätter denna min bevisning är en minoritetsförtryckare. För jag är indigen. Vilket visst är ett uråldrigt Sydsvenskt ord. För att jag säger det.

När jag var ung var Berlin en betydligt närmare huvudstad än Stockholm. Vid den skånska kusten, i staden med dagliga färjor till både Öst- och Västtyskland, var Berlin enligt min mor hotfullt nära. När de byggde muren 1961, hade vi just flyttat ner till Skåne och mor fruktade att konflikten skulle sprida sig till vår sida Östersjön.

Det har aldrig blivit av att jag har rest dit. Efter att Tyskland enades har väl motivationen saknats, jag hade ju så att säga missat tåget, det fanns ingen Checkpoint Charlie där man kunde stå och rysa mot Öst.

För ett par veckor sedan reste jag och hustrun dit, hon bjöd mig på en födelsedagsresa och jag tackade och tog emot.

Berlin på försommaren var en trevlig bekantskap. Så mycket historia, så lagom mycket folk och en sådan uppsjö av restauranger och kaféer. Ett väl fungerande tunnelbanenät och tre dagar att knata runt och bocka av de allra mest elementära sevärdheterna: Unter den Linden, Alexanderplatz, Reichstag, Brandenburger Tor och Fernseheturm.

20140607_145335Och så muren. Den står kvar lite här och där. Några fragment (på ett ställe en dryg kilometer), som monument över en ond tid, minst lika viktig att minnas som de få spåren av Tredje Riket. Vi åkte dit och fotograferade varandra vid de i dag utsmyckade (och av graffiti förstörda) murresterna. Hörde nog jordens alla språk talas där framför betongen och hade väldigt svårt att förstå hur det sett ut här när muren bevakades av kulsprutebeväpnade vakter som hade mynningarna pekande mot sina egna östtyska landsmän när de förutsattes skydda nationen mot det västtyska hotet.

I dag äter man gott, dricker gott och sover gott i denna småstadslugna storstad. Motortrafiken är märkvärdigt gles, de har antagligen restriktioner för att hålla nere avgaserna. Gröna parker finns överallt, man berättar för oss att hela kvarter fick ta emot schaktmassor efter sönderbombade hus efter kriget. Över massorna såddes gräs och sattes träd och i dag ser vi en lummighet som är ovanlig för storstäder av Berlins kaliber.

Det går liksom inte att uppfatta något hotfullt i Berlin i dag, 25 år efter enandet. Man ska nog se murbitarna, kanske också murmuseet vid Checkpoint Charlie, man kan se hur mycket historia som helst från vilken tidsepok som helst – men mest inbjuder Berlin till att blicka framåt. Till nästa öl på nästa kafé, till exempel.

Vi stod andäktiga utanför den stängda dörren, jag och de andra grävande journalisterna. Snart skulle det avslöjas. Många var säkra på en svensk vinnare, andra tippade på en eller annan okänd men säkert förtjänstfull kandidat från Sydamerika eller kanske Ukraina. Det finns ofta ett betydande moment av politisk korrekthet i de här utnämningarna, det vet ju alla.

Själv håller jag mig lite ovanför den typen av spekulationer. Jag kommer antagligen inte heller att springa iväg och köpa ett exemplar av vinnaren. Jordmånen och klimatet hemma hos mig tillåter sällan det.

Vi har försökt med flera tidigare vinnare, men det brukar gå åt pipsvängen och alla blad faller av vid den första frosten för att aldrig komma igen. Jag tänkte på mina personliga tillkortakommanden när dörren slogs upp och fotoblixtarna började smattra.

Namnet sade mig ingenting. Bara den i församlingen som kände igen namnet Leonardo Seslero kunde utbrista ”Äntligen!”

Ty det är Leonardo Seslero som givit namn åt släktet Sesleria som Årets Perenn 2014 tillhör. Vårälväxing är det vanliga (men dyslektiskt outtalbara) namnet på den tuvliknande växten. Perennagruppens ständige sekreterare läste ur gruppens motivering och kallade vinnaren för ”Elegant och naturlig. Mångsidig och överraskande”.

2014_1353

VÅRÄLVÄXING. Årets Perenn. Foto: Poul Petersen

Ja, jösses vad spännande trädgårdsjournalister kan ha det. Föreställer jag mig. Jag vet ju inte, för mina fingrar är inte gröna och om inte min kära hustru läste högt ur trädgårdstidningar så skulle jag inte ens veta att det varje år utses en ”årets perenn”. Jag bara dagdrömmer mig in i hur det antagligen går till. Sedan skärper jag blicken förbi köksbordet på torpet där vi sitter, hustrun och jag. Jag ser ut på ägorna och konstaterar att det mesta i odlarväg håller högst ett år – utom lupinerna. De växer oförtrutet på och hotar kväva allt om jag inte ständigt klipper till med röjsågen och om inte hustrun gräver bort skotten ur rabatter, odlingslådor och krukor.

Missförstå mig inte. Jag älskar lupiner. Jag bara inte vill att de ska ta över alldeles. Faktum är att  jag hoppas varje år att de ska bli årets perenn. Då ska jag stå där längst fram och ropa ”Äntligen” och känna mig väldigt kultiverad.

Mullvad. Illustration Wikimedia Commons

Mullvad. Illustration Wikimedia Commons

Mullvadar vill man inte ha i gräsmattan. När jag var liten hade vi mullvadar som förvandlade mattan till ett månlandskap. Pappa hällde karbid i hålen, vattnade och stängde igen. Mullvadarna måste ha haft gasmasker i beredskap, för de klarade angreppet och levde vidare. Det var inte förrän pappa kopplade trädgårdsslangar till folkvagnen (som annars var rätt oanvändbar) och rökte ut varenda mullvad under hela Söderslätt som vi slapp ifrån dem.

Jaja, jag vet att det där inte känns riktigt rätt, men det var så det gick till. Man visste väl inte bättre på 1970-talet. I dag övertalar man säkert mullvadarna att flytta med humanare metoder. Kanske bussar man dem till Norrland, vad vet jag. Eller så placerar man en specialtränad mus i förklädnad i gångarna. Musen sprider ut ett rykte om att det är mycket trevligare under grannens gräsmatta eller så lurar han alla mullvadar att anfalla en räv eller en katt eller någon annan övermäktig fiende och så är man av med dem.

I det militära oroade man sig under kalla kriget också för mullvadar. Då och då stack de upp sina fula trynen över mark och vi fick så kallade spionskandaler som hjälpte upp lösnummerförsäljningen i många år.

Jag ryste när jag läste om Spetsnaz och att denna sovjetiska organisation kunde förmodas slå ut massor av svenska officerare och statsledare i lönndom långt innan ett krigsutbrott. Jag misstänkte att jag själv stod på en ”att göra”-lista för någon illvillig Spetsnaz.

Spetsnaz, eller Spetsialnoje naznatjenije, vilket står för ”särskilt syfte” överlevde murens fall och östs upplösning, kan vi konstatera. De jobbar vidare åt sina nygamla hussar i Kreml och syns i dagarna i tv varenda dag – trots att de normalt är bättre på att inte synas. Slå på nyhetssändningarna från Ukraina, bara. De är maskerade, ger ett vältränat intryck och kallar sig ”patrioter”, men det finns väl ingen som tror att de är något annat än vanliga hederliga mullvadar. Det som känns lite märkligt är att det här inte ens döljs särskilt väl. Man kan riktigt se mullvadshögarna i varenda intervju; det är nätt och jämnt att ”patrioterna” kan undvika att ställa sig i givakt när de ska svara på reportrarnas frågor.

Putin & Co (han är ju gammal KGB:are) vet att om man sätter ett gäng infiltratörer var som helst i världen och låter dem upprepa ett aldrig så befängt mantra tillräckligt många gånger inför ditkommenderad media, så blir deras budskap en sanning som lättpåverkade människor snart ansluter sig till i massor.

Och sedan kan man i lugn och ro och utan något som helst dåligt samvete invadera länder eller gräsmattor eller vad man nu vill ha.

Var är alla gamla folkvagnar när man behöver dem?

Man kunde ha det värre. Än att dra tid pepparn växer, alltså. Folk brukar (i alla fall till mig) rikta denna uppmaning om att besöka pepparodlingar med en klart ilsken underton, men efter att ha följt uppmaningen kan jag bara konstatera att där pepparn växer är en näst intill paradisisk plats.

Peppar. Grönpeppar just nu, men beroende på tidpunkt för plockning och behandling kan det bli röd, vit, svart eller grön peppar.

Peppar. Grönpeppar just nu, men beroende på tidpunkt för plockning och behandling kan det bli röd, vit, svart eller grön peppar.

Det var på vår stora Indienresa nu i vintras. Vi hade just sett teodlingarna i norra Kerala och på vägen ner mot kusten såg vi nu kryddträdgårdarna avlösa varann. Självklart var man nyfiken på kardemummaodling, stjärnanis, kryddnejlika, vanilj, kanel – och peppar.

Som odling betraktat verkade det hela först vara en bluff. Det var bara ett stycke urskog med några stigar och några grupper turister. Guiden visade dock att det och det trädet var den och den kryddan och han framhöll att det hela var en ayurvedisk odling, vilket skulle tydas som att man odlade ekologiskt och utan att göra åverkan på den övriga växtligheten. ”Och rör ingenting. Det finns en del ormar här”, sa guiden över axeln.

Vi fick lära oss att peppar, oavsett färg, kommer från samma växt. Den är en klängväxt och slingrar sig på stammen till andra träd och kornen är från början gröna, men skiftar med tiden till röda. Beroende på när man plockar och hur man behandlar kornen så kan de också bli vita och svarta.

Själv var jag lätt nojig över ormfaran, men tänkte att har jag överlevt skallerormar och sidewinders i Arizonas öken och alla världens värsta läskigaste ormar i Australien så skulle jag nog klara om djungelbokens Kaa ramlade ner på mig i Indien.

 

I dagarna firas Världsvattendagen. Det kommer ju som på beställning så här dagarna efter att man i landets sjätte största stad, Örebro, tvingats koka allt vatten i en halv vecka.

Efter tre veckor i Indien, där regel nummer ett för alla turister är att aldrig dricka annat än flaskvatten, var det inte svårt alls för hustrun och mig att låta bli kranvattnet i Örebro. Däremot blev det lätt schizofrent att ha livsfarligt vatten i lägenheten – men fullt drickbart vatten på jobbet i staden där jag jobbar. Lite svårt att ställa om, liksom.

Förresten känner jag malören med Örebros dricksvatten lite som ett tecken på att tidens tand tär på oss 58:or.
Vattentornet Svampen, det enda Örebro är känd för om man borträknar kexfabriken (nedlagd) och skofabrikerna (nedlagda), är nämligen från 1958 och därmed lika gammalt som undertecknad.

Och nu har det alltså börjat visa tecken på ålderskrämpor. Att 100.000 invånare tvingades koka sitt vatten i en halv vecka berodde på att en toalett vid restaurangen på toppen hade svämmat över. Översvämningen hade tydligen letat sig ner i sprickor i golvet (!) och ner i färskvattencisternen.

Ett antal utropstecken hopas i varje tänkande människas analys av det inträffade. Dels det uppenbara: Hur tänker man när man bygger toaletter ovanpå en vattencistern i en storstad? Sedan: Om det finns sprickor i golvet, var mer finns det sprickor? Det 58 meter höga betongtornet kan ju i värsta fall ramla omkull över det lilla söta radhusområde där jag för några år sedan var och tittade på bostad. Möjligen med en tsunami som följd.

Det talas om att byta ut det gamla tornet. Ett tips är väl att inte lägga en restaurang med toaletter ovanpå det nya vattentornet. Förresten har ju hela Svampen sett ut som en hönsbur i flera år nu, eftersom den blev ett populärt tillhåll för självmordsbenägna hoppare. Så sorry, Örebro. Svampen håller nog på att sälla sig till stadens övriga turistattraktioner. Örebroarna på 2000-talet kännetecknas av att de saknar skor, kex och vatten.

20140321-142701.jpg

Undertecknad i typisk Sydindisk Lunghi. Observera greppet om ena snibben.

Undertecknad i typisk Sydindisk Lunghi. Observera greppet om ena snibben.

Jag har vid vuxen ålder förstått att det inte bara är jag som då och då hemsöks av en dröm, eller sekvens av en dröm, där jag i olika situationer upptäcker att jag saknar byxor. Med tilltagande ålder har jag kommit mig att förlika mig med situationerna och byxlösheten och i vaket tillstånd har det än så länge inte hänt. Än så länge.
Under min vistelse i södra Indien har jag anammat den lokala seden att bära Lunghi, ett ankellångt tygstycke som männen här bär och som, har jag upptäckt, håller dem sysselsatta på flera sätt. Även om idén i sig är jättesmart, ett svalt bomullstyg som vid behov viks upp till halv längd och så att säga fördubblar luftgenomströmningen, så är den bistra sanningen att det inte fungerar – ens för indierna själva. De får helt enkelt ingenting eller lite gjort eftersom de måste hålla på och fippla med sin Lunghi hela tiden.
Man ser oupphörligt i gatubilden män som stannar upp, släpper sina eventuella bördor och helt ogenerat lindar upp och om sina Lunghis. Sedan kan de välja på att ha dem helt nere vid anklarna, vilket helst kräver en ledig hand som kan hålla upp ena snibben om man inte vill trippa fram med små steg. Den andra valmöjligheten är att böja sig ned och linda tygstycket ännu ett varv runt midjan och få en knälång skapelse som sedan måste rättas till en gång varannan minut beroende på hur mycket man rör sig.
Orsaken är inte svår att lista ut. Lunghin knyts på ett sätt som är rituellt snarare än praktiskt. För mig som västerlänning är det som att lära sig knyta slipsen igen.
Skillnaden är att här står mer på spel. Den som misslyckas med slipsen får i värsta fall en ful eller sned slipsknut. Det sydindiska tygstycket kan potentiellt orsaka större skandaler än så.
Den gamla byxlösa mardrömmen har så att säga fått en ny dimension.
Alldeles nyss hann jag precis lagom innanför hotelldörren när min Lunghi föll till golvet med de två lösa knutarna perfekt på plats.
Hallå! Kardborreknäppning, tack! Jag skulle kunna dubblera den sydindiska bruttonationalprodukten om jag kunde införa något så enkelt i detta land av män som var annan eller var tredje minut måste släppa allt de pysslar med för att linda om sina Lunghis.

P1000119I Indien råder det vänstertrafik. De flesta verkar vara överens om att det förhåller sig så, men man ser det mest som en rekommendation. Finns det inte så mycket mötande trafik för tillfället, så glider man över och bildar en eller två eller fler filer åt sitt håll. Detta skapar situationer som skulle få en svensk bilist att kippa efter andan. Själv har jag slutat kippa.
Bruket att kapa åt sig det mötande körfältet innebär att man kör om åtminstone autorickshaws och motorcyklar även om man får möte på landsvägen. Men i stan blir det också spännande, särskilt vid trafikljusen, där innovativa indier upptäcker att de mötande körfälten är tomma när det är rött och följaktligen snabbt fyller på åt sitt eget håll. När det väl slår om till grönt, väller väggar av fordon rakt emot varandra och allt blir kaos och tutande.
Tutan används så gott som oavbrutet. En skicklig förare tar sällan tummen från tutan och gamla fina melodihorn som raggarna använde hemma i Sverige förr är mycket populära här. Ju mer och personligare ljud man kan åstadkomma dess bättre. Tutandet hörs hela tiden i stan och på krokiga landsvägar, det pågår dygnet runt och har inget med irritation att göra. I trafiken är alla nöjda och glada hela tiden – och ändå tutar alla hela tiden. Tutandet betyder ”Här är jag” och tycks vara avsett för den stora majoritet som kör med infällda eller redan krossade backspeglar på sina fordon. Man kör på hörseln. Med ett sådant totalt trafikmyller kanske man inte har tid att kolla eventuellt fungerande backspeglar ändå, vad vet jag.
En guide förklarar vid ett tillfälle för hustrun och mig att hjälm på motorcyklister vore den största livsfara man kunde hitta på. ”Då hör man ju inte var trafiken kommer ifrån”, konstaterar han stolt – som om han förväntar sig indiska Trafikverkets hedersmedalj för sin revolutionerande tes. Mest är hans anmärkning en gliring mot vår chaufför, som kommer från en angränsande stat där man nyligen infört hjälmtvång för motorcykelförare. För frun baktill, som sitter damsadel med minsta barnet i famnen eller de andra barnen framtill finns dock ingen lag i någon delstat.
Att åka bil på en landsväg är precis som att befinna sig i den typ av irriterande bilspel som finns till datorer och telefoner, där man åker slalom i hög fart. Man kör om till vänster, till höger eller mittemellan. Fotgängare pilar mellan bilarna, men klarar sig alltid mirakulöst från att bil överkörda. Kor och hundar ligger dagtid med förkärlek och sover helt eller delvis på gator och vägar och blir heller inte påkörda.

0,3-sekundersregeln

0,3-sekundersregeln

Den enda regel, förutom den generöst uttolkade vänstertrafikrekeln, som stenhårt tillämpas, är nollkommatresekundersregeln. Den innebär att om man kör mer än noll komma tre sekunder efter ett annat fordon så slinker det in fyra motorcyklister, en autorickshaw och en lastbil mellan och man hamnar på efterkälken. Alltså ser man till att hålla avståndet lagom kort för att ingen ska kunna komma in framför en.
Nattetid används helljus – även i städerna. Delvis för att se men också för att synas. För att förstärka effekten bländar man av och på med två till tre sekunders intervall. Som en direkt följd av detta kör alla omkring halvblinda och en nattlig åktur ger en helt ny dimension till begreppet ”skräck” för de flesta europeer. Det faktum att hälften av de mötande fordonen saknar minst en strålkastare gör varje möte till en gissningslek där förare rimligtvis inte har en aning om de ska sikta lite till vänster (motorcykel) eller pyttelite mer till vänster (enögd lastbil).
Ändå. Trots allt detta har vi inte blivit vittne till så mycket som en buckad plåt. Ingenting. Varje gång man öppnar ögonen efter en panikblundning har situationen löst sig genom att någon eller några nuddat vid bromsen i sista stund, varvid marginaler på nanosekunder uppstår och räddar alla inblandade.
Indiens trafik är, precis som landet, en fantastisk upplevelse. Men tipset till andra resenärer är: Strunta i den, släpp kontrollbehovet. Titta på allt det andra, det är mycket bättre för nerverna.

I Chennai i Indien läser vi i dag i Sunday Times mest om dödsfall. Naturligtvis står det mycket annat i denna oväntat lättillgängliga tidning, befriande enkel i sitt språk som den är, men jag fastnar för dödsfallen. Efter att ha sett hur trafiken från flygplatsen såg ut klockan halv fyra på morgonen är jag inte förvånad över att 25-årige Pawan Kumar Sharma (Jo, alla döda eller skadade presenteras med namn i minsta lilla notis) avled sedan en tankbil kört över honom och hans kompis när deras skoter välte. Lite mer förvånad blir jag över ett bestialiskt mord där en flicka misstänks ha offrats på en helig plats. Även självmord beskrivs och detaljer om både de döda och deras anhöriga skrivs ut.

Sunday Times of India, 16 februari 2014

Sunday Times of India, 16 februari 2014

En tydlig indikation på att vi inte är hemomkring får man i artikeln som redogör för hur en person (namngiven förstås) dödats av elaka elefanter som löpt amok i en förstad till Bangalore. De tre elefanterna misstänks komma från en större flock på 118 djur som kommit in över delstatsgränsen för någon månad sedan, berättar artikeln och gottar sig sedan i detaljer om hur folk i Hosur försökt kasta smällare för att skrämma bort elefanterna, men att de i stället surnat till ordentligt och jagat runt i byn. Bilar tvingades tvärstanna på landsvägen mot Chennai och folk övergav springande sina fordon när de uppretade bestarna anföll köerna.

Den olycklige man som omkom försökte enligt artikeln springa ifrån elefanterna och sätta sig i säkerhet i en sjö, men elefanterna sprang efter och trampade ihjäl honom i sjön.

Flera saker slår mig denna tidningsläsningssöndag. För det första att i ett land med nästan en miljard människor så är dödsfall ändå så anmärkningsvärda att man personifierar offren genom att ge dem namn.

För det andra att vi i Sverige visserligen har våra älgar och att de är ett gissel på många vis – men att de sällan får för sig att starta upplopp i förorterna.

För det tredje noterar vi efter lusläsning av sportbilagan att Indiens framgångar i cricket mot Nya Zeeland slås upp stort, medan det inte står ett ord om Kallas triumf i OS i går.

Hustrun föreslår att vi skaffar varsin stegräknare till nästa utlandsresa.

Jag har inte haft en stegräknare på ganska exakt 55 år. Den jag hade då var i och för sig väldigt exakt och kunde dessutom vidarebefordra de räknade stegen över 4 mil på nolltid. Så fort jag hade tagit 3-4 steg, ringde stegräknaren upp min mormor och rapporterade exalterat om mina framsteg.

Men även mödrar, ty naturligtvis var det mamma som så nogsamt räknade mina steg, upphör med räknandet när nyhetens behag lagt sig. I mitt fall tror jag dock att jag lyckades hålla mig kvar i nyhetsbevakningens topp osedvanligt länge. Tricket var att jag slutade gå när jag väl visat att jag i princip bemästrade konsten. Jag är född i april och min arma moder såg mig fortsätta krypa byxbenen gröna i försommargräset en lång tid efter min ettårsdag.

Med viss resignation brukade mamma berätta (gärna för att medvetet genera mig i närvaro av flickvänner, lärare och andra betydelsefulla personer) att hon till slut tröttnade och klippte av samtliga byxben för mig. Detta pedagogiska skamgrepp fick snabbt resultat och jag är rätt säker på att jag gick för egen maskin åtminstone när jag började lekis.

En generation senare reste sig en liten krabat på bakbenen i tiomånadersåldern i en lägenhet i Södertälje, där vi bodde då. Krabaten i fråga ägnade sig sedan i flera dagar åt att gå – eller snarare falla kontrollerat framåt och sätta fötterna framför varandra tills en lämplig vägg hejdade honom. Med för sin ålder snabb fattningsförmåga insåg han så att väggar, bord, dörrar och kylskåp i det långa loppet stod som segrare efter varenda krock och med bulor i pannan återvände han till krypandet ytterligare några månader. Förmodligen funderade han redan då på hur det kunde komma sig att världens alla ondskefulla väggar, bord, dörrar och kylskåp kunnat samlas i just hans hem.

Sådant är nämligen vårt sinnelag, vi män i släkten. Vi har en teori, omsätter den utan eftertanke i praktik och undrar sedan vilka mörka makter som motarbetade den framgång vi rätteligen förtjänat.

Stegräknare av nyare snitt. (Photocredit: Wikimedia Commons)

Stegräknare av nyare snitt. (Photocredit: Wikimedia Commons)

Men när hustrun nu tycker att vi ska skaffa stegräknare, ryser jag och känner hur det svider oförklarligt på knäna. Som en glömd fantomsmärta från förra gången mina steg räknades.

Jag svarar ”Hmm” på ett sätt som ska förmedla ungefär ”Gör det du, jag tror att jag avstår”.